Vi har nämligen köpt en kattsele till Lennart och jag har planer på att försöka få honom att gå med koppel....ute alltså. Så idag var det premiär och Lennart skulle följa med oss ut och jag var mycket väl medveten om att det här kommer inte att bli lätt och det kommer att krävas en massa tålamod. Selen hade han haft på sig en stund inne så den såg han ut att ha accepterat.
Jag bar lilla "Lelle" nedför trappan och så släppte jag sen ned honom lite försiktigt när vi kom ut.
Alltså, en sak har jag absolut full förståelse för och det är att det måste vara en väldigt traumatisk upplevelse att bara bli avdumpad i den här bynn för första gången, och att dessutom inte kunna ta till flykten måste kännas fruktansvärt. Just dom tankarna fick mig att undra om det var djurplågeri jag höll på med, men sen tänkte jag på mig själv och den tid jag har vistats i Edsbyn och insåg då att det handlar bara om att man måste vänja sig, f**n Lennart, tillsammans är vi starka och vi ska klara det här, även om bandysäsongen åter snart står för dörren. Oss ska dom f**n inte få greppet om Lennart.
Jag tror nog att Lennart kände hur jag led med honom men också hur jag på ett sätt uppmuntrade honom till att vara stark och våga ta klivet ut på Edsbyns domäner.
Sagt och gjort så började Lennart att knalla omkring här utanför, även om han som rädd och osäker katt höll en mycket låg profil och liksom lät magen smeka asfalten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar