Vore det inte för att Hellen-Pellen framfört sin saknad av inlägg på hennes bästa väns (ja, typ efter Lotta då) bästa blogg så skulle nog även dessa rader förblivit oskrivna. Ja, Hellen-Pellen gjorde som bästa vänner(ja, typ efter Lotta då) gör ibland. Hon flyttade långt, långt härifrån, men jag vet att Hellen-Pellen gjorde rätt i sitt val och trivs där hon är nu.
Jaja, nu är ju inte inlägget bara tillägnat Hellen-Pellen, utan även alla andra som lite då och då brukar kika in här, och tyvärr får jag väl säga, oftast finner sidan icke uppdaterad. Kanske blir det ändring på det nu när höstmörkret faller på. Man kan ju hoppas på en riktig depression. Det brukar kunna leda till den typ av inlägg som faller mig själv i smaken.
Jag väljer ändå att avsluta med att avsluta med att avsluta med.......äh! - Jag väljer ändå att avsluta med detta. Hellen-Pellen ska absolut inte underskattas men jag glömmer inte de trevliga stunder då vi skuttade runt i "Den lilla blå". Paniken då vi höll på att köra ned i älven efter gamla landsvägen då vi skulle plocka påskris, vibrationerna som uppstod då hastighetsmätaren började närma sig 70-strecket, hur det tjöt i hjullagren då vi skulle till Bollnäs, ett högljutt hamrande från vänster fjäderben då den uttjänta stötdämparen slog igenom.....suck.....den tiden, den tiden....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar