Jag & Brajan Färry(Ett vinteräventyr)

Att intet är nytt under solen stämmer inte. Världen förändras ständigt och nu har det hänt igen. Det började i lördags då jag var ute på min förmiddagspromenad. Hade inte radion eller mediaspelaren med mig så det var öppet för fri tankeverksamhet i mitt gulliga lilla huvud. Tankarna och funderingarna gnolade och malde. Jag gjorde kostnadsberäkningar och jag tänkte ännu mer. Och så kom det! Jag hade bestämt mig. Jag ska skaffa mig längdskidor(!).

Jag och längdskidor. Det är en större överraskning än om nord och sydpolen skulle byta plats över en natt. Efter avslutad lördagspromenad och dusch så bar det sen iväg till den världsberömda lilla sportbutiken "Knåda sport". Där inhandlades det skidor, bindningar, pjäxor, stavar och för att om möjligt hålla gnistan uppe inför den stundande skidåkningen, även valla.

Sen ville man ju prova utrustningen också men blygsam som jag är så inväntade jag kvällningen med tillhörande mörker, mycket mörker. Jag fixade några timmars barnpassning till Liam, slängde in skidorna i bilen och smög iväg upp mot "Kygelvallen". Vid "Kygelvallen" finns ett antal skidspår av varierande längd och svårighetsgrad. När jag kom dit var det helt folktomt vilket passade mig utmärkt inför premiären. Precis när jag steg ur bilen kom det ytterligare några besökare. Det var en kvinna med sina 2 barn som tänkte ta en kvällstur. Det var nu cirkusen skulle börja. Men det visste ju inte dom, och inte jag heller för den delen.

Man trampar ner skorna i bindningen, justerar in stavarna i händerna, och gissa om jag är förväntansfull. Inte långt ifrån mig står kvinnan med de 2 barnen. Ok, då drar man väl iväg tänkte jag och la mig till med lite stil - BANG!!!(det låter så när 95 kg hobbyverksamhet slår i backen)
-Aj,f**n i he**ete! uff! åh! skit också! Ca. 2 meter bakom står kvinnan med de 2 barnen. Jag vet att dom står där och tittar på mig, och jag hör dom. Jag vänder mig inte om, men jag vet att dom står där, och ser medan jag ligger på marken och tar mig an den näst intill omöjliga uppgiften att resa mig opp igen. När jag väl lyckats ta mig upp så vinglar jag på ostadiga ben och med svansen mellan benen vidare i spåret....undrar om dom tittar efter mig fortfarande.....undrar om barnen frågar sin mamma vad det där var för någonting....jag vet inte, för jag har fortfarande inte vänt mig om ännu.

Jag har åkt skidor förut, både på längden och tvären och jag trodde liksom att det skulle vara som med cykel, att har man en gång lärt sig det så sitter det liksom i ryggraden men ack så fel jag hade. När jag tänker efter så är det mer än 30 år sen jag åkte skidor på längden och 15 - 20 år sen jag åkte på tvären. Nu vet jag att det är som att börja från noll igen och med dagens slimmade utrustning krävs det en hel del övning innan man får till det, vågar jag påstå. Det var annat förr då skidorna var som 2 tum 6 och man vallade med "lappgubbens tvärstutt".
Jag är också övertygad om att det är en betydligt större utmaning att behärska ett par längdskidor än att stå på ett par slalomskidor.

Nåväl! Min resa längs 2,5 km spåret tog sin början med en kraftig stigning vilket var bra då man tvingades klättra och därför även höll sig på benen(tolkningsfråga). En rejäl stigning innebär ofta att det stundar en nedförsbacke och det var precis vad det gjorde. När jag står där uppe på krönet så kommer kvinnan med de 2 barnen. Jag bestämmer mig för att förklara min situation för henne och öppnar upp för ett samtal där jag säger "Ja, här står man. Ha'nte åkt skier på öve 30 år ja'e, sa släppe ja på hänne sa bryter ja föl tå'me både ärmer å ben'ja, hehehe..."
Kvinnan svarar att "du kanske skulle åka före oss du'rå ifall att du åker illa dig så att du inte blir liggande hänne uppå skogen".
På darrande ben svarar jag "Nä, nä, åk ni det går nog säkert bra, men tack.
Åsså drog dom vidare utför backen och försvann nånstans därnere i kröken....

Backen var lång och brant och jag hade 2 alternativ. Antingen ta av mig skidorna och gå ner eller så var det bara att släppa på. Det må vara ogenomtänkt men min frustration gjorde att jag valde det senare alternativet. Någon återvändo fanns nu inte. Nu vet jag hur det känns att störta med ett flygplan. Att man skulle bli varse om den erfarenheten genom att besöka "Kygelvallen" hade man ju knappt kunnat drömma om. Jag han tänka så otroligt mycket på min resa ner mot planare mark, som hur dum jag varit t.ex som inte tänkte på att jag inte borde ha valt det här alternativet för att komma ner. Eller tankar som att kraschar jag nu så kommer det inte bli nån lätt match att pussla ihop mig, om jag mot förmodan skulle överleva. Det mest vansinniga var ju att mitt i all denna fartfyllda ångest så skrattade jag, vet inte åt vad, men jag skrattade.

Jag är en envis jäkel och så småningom kom jag ikapp kvinnan med de 2 barnen varpå vi åkte bredvid varandra och pratade en stund. Sen, tro det eller ej, så drog jag ifrån(mest för att dom inte skulle se mig). Det var mycket stigningar och mycket långa branta nedförsbackar(med samma nära döden upplevelser)men i mål kom jag. Tänker dock ej utsätta mig för den kuperade terrängen och backarna vid "Kygelvallen" än på ett tag. Man får öva sig lite först. Som i morse när jag lämnat Liam på skolan så for jag vidare och drog en runda om 2 x 4 km i ett annat spår, samtidigt som solen steg upp för att bringa ljus till en gnistrande vacker vinterdag.