måndag 29 augusti 2011

"Jag"

Jag har gjort det. Efter att laddat kroppen med ett äpple, vatten och kaffe så tog jag min tjuriga skalle med mig och styrde upp mot Kygelvallen. Mitt sikte var inställt på att avverka mil-spåret vid detta kuperade berg. Det hör till den typ av projekt som man liksom skjutit på framtiden eller bara försökt glömma eftersom jag anser det är mest självplågeri att springa vid den anläggningen.
Var dit på försommaren å kutade 5 km bara därför att, men jag har kommit fram till, att ska jag springa så föredrar jag rätt så plan mark eller mindre kuperad terräng om man säger så. Med dom förutsättningarna så avverkar jag utan nämnvärt skryt 1 mil utan problem.
Nu har jag legat på latsidan med motionerandet under sommaren också men har väl kommit igång med mina regelbundna promenader de senaste 2 veckorna.

Nu var det så att jag fick höra av en god vän som avancerat sitt motionerande så till den grad att den låg i träning för, och hade för avsikt att inom ett par veckor springa milspåret vid Kygelvallen.

"Boff!!!" Återigen knackade hybris till mig stenhårt och sa:
"klarar du av att ta det här? tänk om din vän lyckas..., klarar du verkligen av att din vän lyckas med något som du inte gjort än? va? klarar du det? hur kommer det kännas när någon visar att du faktiskt inte är värst? Va?"

Hemska tanke! Hur skulle jag som legat av mig under sommaren hinna jobba upp min kondis och genomföra detta före min vän som i mitt huvud nu var en konkurrent. Det skulle jag inte.
Jag värmde upp i förrgår genom att kuta 5 km på relativt plan mark. Nu var det bråttom.

Som sagt var. Jag har kutat 5 km vid vallen förut och jag är bekant med milspåret och terrängen eftersom jag åkt skidor där vid en helt annan årstid. Med det i bakfickan så visste jag redan innan att jag inte skulle ta mig uppför de värsta backarna utan att växla från springande till gående.

Med tjurskallen mellan axlarna och med regnet som sällskap begav jag mig ut i skogen och kunde snart konstatera att min kondition var det inget fel på vilket jag i.o.f.s redan känt på mig.
Kondition är väl en sak men det är väl styrkan, eller bristen på den, som gör att det tar emot alltför mycket då man kommer till partier där man tror sig behöva vara typ en fågel för att komma upp. Å såna ställen är det gott om vid Tigerballen....f'låt, Kygelvallen menade jag så klart.

Jag fullföljde ändå rundan(vilket jag skulle ha svårt att tro om jag inte varit med själv) och jag har enhälligt beslutat att ge mig godkänt även om det i vissa branta avsnitt växlades från springande till gående eller små försök till spring(höftrörelsen är avgörande). Detta medför inget hinder eftersom gång bara är en annan variant av spring.



Inga kommentarer: