Om att tro sig veta - att man tror

Jag vet att jag tror att jag vet att jag inte vill delta i proccessen.Jag tror att jag vet att jag tror att det känns som om jag tycker att jag tror att jag inte vet vad jag ska tro.
Varför känns det som om jag tror att jag vet att jag tror att jag tycker att det känns som om jag tycker att jag tror att det känns som om jag vakade över en för mig felprogramerad fläskbit.
Ska man tro att man inte riktigt vet vad man ska tro om denna olustiga skapelse,blind dessutom.
Jag tror att det känns som om jag tror.Jag tror att det känns som om skulden är stor.Kan den vara större än jag tror?
Vem är Du människa som inte står i skuld?
Där är Du förvrängda fläskbit som instinktivt gnor och gnor för att betala Din skuld.
Det talar till mig hela tiden men Du,Du säger inte ett ord.
Illusionen glöder,den kokar av högförräderi och lögn.
Skulden är större än Du tror,skulden kan inte lösas för allt materia ett öga kan förmå att se i det skenande lokomotivet Tid.
Ska jag hoppas och tro att det som jag tror är det jag tänkte?
Kan ögat bli mättat på en blind?
Vad är det man känner mot "dom där"som man inte drar alla över samma kam?
Undrar om inte tappad talförmåga är att föredra framför blindhet,fast det är klart,illusionen är inte så händelsefattig att man behöver slå av.Däremot måste man ibland byta kanal för att förstå att det man just såg i själva verket kunde vara i stort sett vad som helst.
Tänk att vi ska uppnå en tystnad - en tystnad ren som en ishavsbris för tiotusen år sen eller överdrev jag nu min önskan efter katalysator i var mans svalg.
Jag tror nog att Tomten redan vart här, men inte är det väl tomt i tomma intet?
När fågeln inte längre flyger
När hjulet inte längre är runt
När mörker inte längre är mörker
Men ljus fortfarande är ljus.