Drömfångaren från Tyresö

Man undrar ju ibland vad som rör sig inuti skallen. Jag är inte den som kommer ihåg vad jag drömmer och därför så vet jag inte heller att jag drömmer....även om man vet att alla drömmer.
Men nu har det hänt....klart det händer ibland, men inte ofta. Jag har haft just en sån dröm som jag kommer ihåg, mycket väl dessutom(om det nu var en dröm). Man kan ju undra vad en drömtydare skulle ha att säga om min nattliga upplevelse och om storyn skulle ha fastnat i en drömfångare om man haft nån....

Nu till den spektakulära handlingen. Jag blir inte jagad, jag faller inte utför ett stup, det handlar inte om nån vardaglig händelse. Nej, jag befinner mig på Tyresö(!!), åkande på en trädgårdstraktor i ett dessvärre mycket lerigt skogsparti. Detta gör att jag lyckas fastna med traktorn(som är röd) i gyttjan, men jag har tur. För efter att stått där å slirat en stund så får den jäkeln fäste och jag far vidare uppför en slänt. Förvirrad av händelsen och med en skitig trädgårdstraktor glider jag sen in mot de centrala delarna av samhället varpå drömmen tar slut när jag ser mig själv sittande på traktorn försvinna bort i fjärran. Det är som gjort för eftertexterna liksom.

Mig veterligt så har jag ingen koppling till just Tyresö och jag har heller aldrig nånsin rattat en trädgårdstraktor. Nu är jag inte den som nödvändigtvis anser att det går att tolka allt man drömmer men jag tyckte ändå att det här var en lagom roande story med ett bra manus....för att inte tala om vilka skådespelarinsatser. Något för korrespondenterna kanske.
Så här års är ju skogarna fyllda med allehanda godsaker men jag svär vid min teve minst att jag inte ätit något starkare än champinjoner den senaste tiden.

Tänkte....

...kika in å rita ner en liten sammanfattning av dagen som gått men kom just på att jag kände mig så trött så jag går nog å lägger mig istället.
Andra som kan känna sig blåsta är pensionärerna som idag blev underrättade om att dom inte oväntat blivit snöpta på en skattesänkning av Reinfeldt & Co.

Som en saga

Eftersom jag, i varje fall just den här helgen, är en ganska enkel individ så är det faktum att jag införskaffat mig ett par gångstavar det största som hänt mig. Nu har jag varit vid Kygelvallen å klättrat i backarna i dagarna 2 och jag måste säga att det är det skönaste jag gjort på länge....med stavar. Utan tvekan så arbetar man mycket mer med kroppen. Det sägs att det rör sig om uppemot 30 % och det tvivlar jag inte på. Sen ska det ju vara en viss teknik också men har man bara viss tillgång till det internationella nätverket så är ju informationen och instruktionerna inte så långt borta och om man ska lyssna till hybris så är jag på god väg att bli en mästare även inom det här området. Känns sketabra när man fått in rytmen.

Nu ska jag erkänna att för snart ett år sen i samband med att jag började röra på fläsket så var det en vän som tipsade mig om att stavgång skulle vara väldigt bra och effektivt. Ja, ja. Man har ju inte kunnat undvika att se hur allt fler promenerar runt med "såna där" och inte ser det riktigt klokt ut heller. Jag bedyrade faktiskt att stavar, det skulle då jag aldrig knalla runt med....men va XVII, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig, som nån sa.

På bilden kan man se dessa ömt vårdade ädelstenar hänga i standby-läge i väntan på morgondagens walkabout.

Den pojken...

Satt ute på balkongen idag då jag såg Liam komma cyklande i backen på väg hem från skolan. Min stora lilla gosse åker till och från skolan alldeles på egen hand nu. Med ivrigt trampande fötter och iförd ryggsäck var han nu snart hemma efter ännu en dag i 1:a klass. Omkring en minut senare kommer han lagom andfådd in genom ytterdörren och ropar - Hallååå, jag är hemma!
Jag låter informera honom om att pappas eftermiddagsplan är att vi ska åka till Alfta för att hälsa på farmor varpå han svarar - jamen, först ska jag göra läxan. Jag svarar inget utan betraktar honom bara när han plockar upp sin läxa ur ryggsäcken, skyndar förbi in på sitt rum och hämtar några pennor och vidare ut på balkongen där han sätter sig i solen för att ta itu med sina hemuppgifter.
Jag tänkte bara att är man så duktig och angelägen om att ta itu med uppgifterna direkt så tycker jag minsann att resan till farmor kan vänta en liten stund. Han har även lånat en bok på biblioteket som han har börjat läsa för mig - alldeles själv.

Krypto

För här kommer Conny Allansson
å han är jättelång.
Han har dubbla avgasrör
å ett till på gång.

Melodi: "Här kommer alla känslorna" ungefär

Provade att kuta igen idag men så pass mycket ont ont i lilla benet fick mig att sätta sig på en liten bänk efter 2,5 km. Då får man väl hålla sig enbart till promenaderna ett tag framöver då. Det är bara det att det känns så frustrerande när en inte är förmögen te å kute kring. Det är liksom roligare att springa - tack Jeses!

Nu ska jag gå te Ica å införskaffa nå bröd som duger till Liam. Ev. så köper jag ett par säckar kattsand också så att man får lite packning på vägen tillbaka.

Nu något helt annat, nämligen kvällens fråga:

Vilken är människans bäste vän?
1. John Fogerty
x. Mats Rådberg
2. Conny Allansson

Sammanfattningsvis

Den här dagen sammanfattas med 2 besök på Ica och en cykeltur till Knåda sport där jag fikade kaffe o pepparkaka innan jag cyklade tillbaka. Allt annat som hänt idag hör inte hit och sammanfattas därför inte - klart slut!!!

Hur det känns i benen idag? Jovars! det känns. Men inte mer än vad som är brukligt - slut igen!!!

"Jag"

Jag har gjort det. Efter att laddat kroppen med ett äpple, vatten och kaffe så tog jag min tjuriga skalle med mig och styrde upp mot Kygelvallen. Mitt sikte var inställt på att avverka mil-spåret vid detta kuperade berg. Det hör till den typ av projekt som man liksom skjutit på framtiden eller bara försökt glömma eftersom jag anser det är mest självplågeri att springa vid den anläggningen.
Var dit på försommaren å kutade 5 km bara därför att, men jag har kommit fram till, att ska jag springa så föredrar jag rätt så plan mark eller mindre kuperad terräng om man säger så. Med dom förutsättningarna så avverkar jag utan nämnvärt skryt 1 mil utan problem.
Nu har jag legat på latsidan med motionerandet under sommaren också men har väl kommit igång med mina regelbundna promenader de senaste 2 veckorna.

Nu var det så att jag fick höra av en god vän som avancerat sitt motionerande så till den grad att den låg i träning för, och hade för avsikt att inom ett par veckor springa milspåret vid Kygelvallen.

"Boff!!!" Återigen knackade hybris till mig stenhårt och sa:
"klarar du av att ta det här? tänk om din vän lyckas..., klarar du verkligen av att din vän lyckas med något som du inte gjort än? va? klarar du det? hur kommer det kännas när någon visar att du faktiskt inte är värst? Va?"

Hemska tanke! Hur skulle jag som legat av mig under sommaren hinna jobba upp min kondis och genomföra detta före min vän som i mitt huvud nu var en konkurrent. Det skulle jag inte.
Jag värmde upp i förrgår genom att kuta 5 km på relativt plan mark. Nu var det bråttom.

Som sagt var. Jag har kutat 5 km vid vallen förut och jag är bekant med milspåret och terrängen eftersom jag åkt skidor där vid en helt annan årstid. Med det i bakfickan så visste jag redan innan att jag inte skulle ta mig uppför de värsta backarna utan att växla från springande till gående.

Med tjurskallen mellan axlarna och med regnet som sällskap begav jag mig ut i skogen och kunde snart konstatera att min kondition var det inget fel på vilket jag i.o.f.s redan känt på mig.
Kondition är väl en sak men det är väl styrkan, eller bristen på den, som gör att det tar emot alltför mycket då man kommer till partier där man tror sig behöva vara typ en fågel för att komma upp. Å såna ställen är det gott om vid Tigerballen....f'låt, Kygelvallen menade jag så klart.

Jag fullföljde ändå rundan(vilket jag skulle ha svårt att tro om jag inte varit med själv) och jag har enhälligt beslutat att ge mig godkänt även om det i vissa branta avsnitt växlades från springande till gående eller små försök till spring(höftrörelsen är avgörande). Detta medför inget hinder eftersom gång bara är en annan variant av spring.

Dagens fångst

Liam har precis kommit hem efter att jag haft honom utlånad en natt. Det är så med den pojken att det finns människor som tycker han é såå go att man helt enkelt ringer å frågar om man inte kan få låna honom ett tag. Jo, så är det. Han har väl mindre goa sidor också som bara jag får ta del av och som andra kanske har svårt att tänka sig om den lilla illbattingen, som Astrid uttryckte det, men jag skulle inte vilja byta ut honom för allt i världen.....inte i dagsläget i alla fall. Man säger att alla är unika, men den gossen är det verkligen, tror han har det efter far sin, hmmm....

Vidare så har jag för en liten stund sen skrapat ihop minst 2 katter i en påse. Igår lyckades jag förresten med lite arbete samla in närapå ½ hund. Till detta använder jag en dammsugare till hjälp. Den halva hunden, samlade jag in igår då jag städade bilen och den är nog bara glad att slippa ligga där bland skräp och rester efter sommarens turer.
Att allt hår hamnat i baksätet på bilen beror sannolikt på att jag ingått i ett förhållande med en hund och inte minst hundens söta ägare...eller matte som det heter på hundspråk...

Känns lite billigt att kalla hunden för en hund. Betty, som hon heter, och jag, har faktiskt kommit att stå varandra riktigt nära. Hon är faktiskt också rätt unik tycker jag....kanske har hon fått det efter sin matte.

Lite gay

Var på sportbolaget igår och hittade ett par skor till Liam som blir bra till gympan. Det ska ju vara skor med ljus sula och vi hade turen att att hitta ett par som dessutom passade på'n. Annars brukar det vara hopplöst att hitta skor till den gossen, han har liksom bred fot och hög vrist vilket gör att han behöver nästintill vuxenstorlek, åtminstone i kvinnofötter räknat.

Betalade endast 100 spänn för dessa. Ett par addidas som jag tycker ser en aning gay ut men jag antar att det bara är modernt. För dig som klickar på bilden och tittar lite närmare på kartongen kommer det att framgå att den 7-årige pojken har fått ett par röda gayskor av storlek hela 37½(å det är mycket för att vara ett par röda skor).

Nu när jag informerat hela världen om att jag köpt ett par skor åt mitt barn så kan jag väl, som en bonus liksom, lika gärna avslöja att jag även var på sportbolaget idag och hittade ett par addidas tights löparshorts för 75 spänn till mig själv också. Någon bild som bekräftar detta tänker jag dock inte bjuda på men jag kan säga att dom var tight och ser minst lika gay ut som dojjorna....om inte mer.

Jag - En äventyrare alt. en stolle...

Sitter här å suger på en eftermiddagskaffe och och har kommit på att jag även nu har något att bekymra mig över. Vet inte riktigt hur jag ska få till det med min eftermiddagspromenad då jag idag sullade till det så att det nu ser ut som att jag blivit utan skor. Åtminstone förhindrad att använda dom.
Efter min morgonpromenad så började mitt huvud inte helt ovanligt att fyllas av konstiga idéer och tankar, å jag vågar nog säga att det var min mest välpumpade väninna som inspirerade mig och liksom tände gnistan till att jag skulle testa något nytt i min strävan efter motion. Hon brukade nämligen, berättade hon, springa uppför Nabbabacken i Alfta. Nabbabacken är en nedlagd liten skidbacke med inte alltför stor fallhöjd som säkert lämpar sig väldigt bra om man vill jogga i motlut.

Nu är det ju så att vi har en skidbacke här i byn också, å när hybris knackade mig på axeln i morse så tackade hjärnan genast JA till att följa upp idén om att bestiga Gårdtjärnsberget som det heter vare sig hjärnans innehavare var i kondition till detta eller inte. Upplysningsvis så har Gårdtjärnsberget en fallhöjd på 135 meter.
Sagt och gjort så bar det iväg. Jag sprang(inte länge), joggade(inte länge), gick och klättrade(mest), allt i den ordningen, och upp kom jag, men visst var det motigt, som sig bör när det är uppförsbacke, men ändå en viss segerkänsla efter att ha verkställt och slutfört uppgiften.

Tillbaka till varför jag nu känner mig förhindrad att använda mina skor. Det blev nämligen en blöt historia bland brännässlor och tistlar och när jag efter en halkig nedfärd till sist landade vid bergets fot så såg jag nog mer ut som en sån där som kutar runt i skogen med karta och letar en skärm och springer rakt över mindre skogstjärnar typ. Det liksom hängde kvistar och skräp på benen och jag var genomblöt upp till midjan.
Allt detta sammantaget gör att jag nu anser att mina skor behöver få torka en aning innan jag återigen sätter mina fötter i dom.

Apropå det, så läste jag i det lokala annonsbladet att det visst var nå jubileum på sportbolaget med 20% på allt i butiken. Undrar om man måste köpa allt i butiken för att få 20% eller om man även får det i händelse av att man bara skulle vilja införskaffa sig ett par x-tra skor...... man kan ju i alla fall åka dit å titta lite, såg att dom hade korv o bröd för en femma också....

Vilken dag...

Vissa dagar uträttar man helt klart mycket mer än en del dagar och den här dagen tillhör tveklöst en sån dag. Idag har jag förutom att jag klivit upp i morse även bytt lösenord till min mejl, kokat kaffe, gläntat på balkongdörren och laddat mobilen. Som tur var så knäppte Liam på tv'n så jag fick ta igen mig en stund. Frågan är ju bara om och hur man ska orka gå å lägga sig sen.
Men,men! jag är inte den som är rädd för att ta i så nog ska det ordna sig även med den saken.

Egentligen skulle det finnas en bild här men som du säkert förstår så finns inte orken.

Duett rätt o slätt

Tiden går så fort och Liam har blivit så stor. Eller så är det bara pappa som blivit omdömeslös. Nu har jag i alla fall släppt honom och han har nu cyklat till och från skolan själv sen igår. Ja, han har väl cyklat själv tidigare också men jag har liksom följt honom varenda dag, och varit tjatig, att man måste kliva av cykeln och gå över gatan, titta hit och titta dit osv osv.
Jag känner ändå att jag måste släppa honom och öppna upp möjligheterna att kunna cykla till kompisar själv utan att det ska hänga på om pappa är vaken eller inte.

Nu till en del av dagens tråkigheter som är att Muammar Khadaffi fortsätter att vara ett besvär för världen liksom Tomas Ledin är det för mig.
Brukar lägga in slumpade spellistor i mobilen som jag kan lyssna på när jag tar mina promenader. Ett är i alla fall säkert och det är att den där Ledin är ingen slump, han finns överallt, precis som knark, sjukdom och ondska. Ibland lyssnar jag på radion istället men vem dyker inte upp där också? jo, är det inte Tomas Ledin så är det Muammar Khadaffi eller t.o.m båda två. Kanske borde Muammar satsa på en karriär som artist. En duett med Tomas Ledin kanske vore på sin plats av deras gemensamma popularitet att döma. Dock kommer det inte ges något utrymme för den duon i mina spellistor.

Det här är...

...egentligen en fortsättning på det förra inlägget eftersom jag känner att jag inte fick med en del saker som fortfarande skaver inom mig. Ibland kan det kännas bättre om man delar med sig av sånt som gör att det klumpar ihop sig inombords, för det har psykologen sagt.

Jag tänker närmast på en lokal händelse som jag tagit åt mig förvånansvärt kraftigt av. Jag har inte sett det med egna ögon tack o lov men jag har svårt att tänka mig att leva ett liv där jag skulle vara helt obesvärad av att en björn har skitit på parkeringen utanför simhallen i Edsbyn. Jo, så är det, för det såg jag i tidningen. Tänk om den bajsat på den ruta som är avsedd för handikappade och hur det hade kunnat sluta....tänk....

Kvällens matematiska övning

Nu ska vi lägga oss å läsa lite Liam o jag, men innan vi gör det så lär jag ju tillföra dagboken att idag har jag motionerat a la promenaden 2 x 7 km, 14 km, 3 mil -1,6 mil, 14/2 x 2 km eller 7000 m två gånger, ja man kan ju även säga att jag gått 10 mil - 86000 m 1 gång delat på mitten gånger två så att det blev dubbelt. Det finns ju ett antal varianter att framföra sitt budskap på och det gör ju även att det genast ser lite mer avancerat ut, å det gillar ju jag, i all enkelhet. Hur som helst så har solen strålat och det har varit varmt som vilken sommardag som helst idag(å då syftar jag naturligtvis(vilket kanske inte är alldeles självklart) på sommardagar som är varma).

Håriga dagar

Första skoldagen avklarad å det gick väl sisådär, å nu snackar jag utifrån mitt perspektiv...å jag går ju inte i skolan men ändå, vafalls!!! Orka kliva upp halvsju sådär ba, va!!
För det nyklippta skolbarnet gick det bättre. Han fick både saft och bakelse men det fick inte jag fastän jag var kvar på skolan ända till kl. 10. Ja, han är nyklippt. Det blev han nyss, varken förr eller senare.

Jag är av den sorten som inte förordar klippning av ungen inför skolstart så därför väntade vi till 1:a skoldagens slut, efter skolstarten så att säga. Skolbarnet hade jättemycket hår men det har JAG tagit bort, inte allt men jättemycket. Har t.o.m tagit en bild på allt hår men den vill jag inte lägga ut här eftersom det här inte är nån hårblogg liksom dåra. Istället lägger jag dit en bild på ett sjukhus med tillhörande helikopter å nåt som jag håller mycket av i högerkanten utanför bilden - sådär!



Sen var jag på Ica å köpte havregryn fast det behöver man ju inte när man ska göra ugnstekt korv a la Falun men det kan ju vara desto bättre å ha i mören bitte mä äggene....tyscher jag då...

Å snipp snapp snorum så va're slut från detta forum!

Lite finare, lite skäggigare....

Sitter här å väntar på att det ska utfärdas katastroflarm med undantagstillstånd å utegångsförbud eller att det åtminstone ska börja regna. Detta för att jag åter igen har ätit alldeles för mycket å är så mätt att jag helst skulle vilja komma undan en lagom lång, frisk,hälsosam och skön promenad. Det är ju ändå så att det blir lättare att låta bli om man har nåt att skylla på, jo, jag kan vara sån jag med. Mitt duktiga motionerande(för jag har faktiskt varit utomordentligt duktig)har fått sig ett rejält bakslag under sommaren, ja, jag har ju haft semester på min ära. Mycket skräpmat o ännu mer vila i den hammock som jag är rädd står alltför tom i dagsläget.

Men what a fuck! som dom tuffa med breda axlar och litet huvud säger, det är bara att komma igen. Nu har man hösten på sig att värma upp fläsket och mjuka upp lederna innan snöriket sänker sig över oss och man ska försöka dra sig till minnes hur det nu var man gjorde för att upprätthålla balansen på di dära skidorna - nog om det.

Liam blöder på insidan säger han, å då jag frågar honom vad han menar med det så förklarar han att han har ett blåmärke på foten å ett blåmärke får man ju när det blöder på insidan.
Det har i sin tur lagt grunden till den diskussion vi nu för om hur i all sin dar vi ska bete oss för att få dit ett plåster för att stoppa blödningen....

Sådär! Nu har tiden gått så pass att jag ändå inte hinner ut på nån promenad. Nu ska öronen på pojken tvättas och gubben rakas så att det syns att vi kommer ifrån dom finare kvarteren då vi kommer till plugget i morgon.

Hej! Hej! Sommar!

Som plåster...

Idag har jag mött upp Liam på tåget i Gävle efter att han tillbringat några dagar i Karlstad hos sin mormor. På måndag börjar skolan igen och förhoppningsvis så börjar vi gå in för landning nu efter en sommar som vi varit allt annat än hemmasittande, inte för att man måste resa under sommarlov och semester men det har vi i alla fall verkligen gjort i år. Det är nog flera faktorer som spelat in att det blivit så. Dels har möjligheterna öppnats upp då jag blivit innehavare av både körkort och bil, och dels har körkortsinnehavaren mött en god vän som utgör dragplåster till endera resmålet. Annat av intresse är att det inte har varit helt händelselöst under tiden, tvärtom faktiskt. Det lägger ju i sin tur en utmärkt grund för att jag ska återkomma med fler inlägg, utlägg och pålägg om vad denne upp-poppade påve har uppdaterat sitt upplevelseregister med.

Ja, det var väl vad jag lyckades pränta ner just nu och till er som undrar vart jag tagit vägen så vill jag bara säga att det går så in i Skandinavien trögt att komma igång med bloggen. Kanske har det också att göra med att man skaffat sig andra intressen, som en smart-mobile t.ex....

Kanse...

...någon trodde att bloggen var död men då trodde denne någon fel - den sover bara!

Hata hundskit!

Det är underbart att snön smälter undan och våren är här. Vad värre är, är all hundskit som ligger efter vägarna. Fy f**n säger jag! Jag är ofta ute å går och ser då det elände som förstör hela tjusningen med att kunna vara ute å gå med barmark under fötterna. Hundägare som inte kan ta reda på de exkrementer som deras älsklingar behagar lämna efter sig ska f**n inte heller ha någon hund. Jag skulle personligen kunna trycka ner hundskiten i halsen på husse eller matte.
Usch och fy f**n för dessa äckliga stora genomblöta och marinerade klubbor som ligger efter stigar och vägar. Nä, jag är inte arg. Bara heligt förbannad!

Unna dig ett leende

Det var ett tag sen senast. Eller säger man att det var ett tag sen sist...? Ja, det kanske vi kan återkomma till en annan gång. Sist, eller heter det kanske senast, jag var in på den här sidan, då var det vinter och Edsbyn hade 5 pizzerior. Nu har väderlöken fått mig att betrakta årstiden utanför mitt fönster som vår. Vad gäller pizzerior så finns det nu en till sådan vilket innebär att vi har 6 st i byn. Ja, den har visserligen inte öppnat ännu, men den står där i väntan på att få öppnas.

Skidsäsongen är över för mig nu. Det har jag bestämt. Ådrog mig en idrottsskada v.10 under sportlovet som jag själv diagnostiserat som "skitontiettrevben" med flera veckors läkningstid.
Det gör inget. Jag är nöjd ändå att jag kommit igång och gjort något så storslaget som att börja åka skidor. Jag säger bara "vilken vinter". Idag har jag rengjort laggen från gammal valla och ställt i ordning dom för sommarförvaringen. Har satt ut en annons om att jag önskar hyra ett termostatstyrt kylrum över sommaren(skoja'ba).

Sjuk har vi hunnit med att vara också. Liam har varit hemma från skolan nästan 2 veckor å hela förra veckan hade vi branog mä feber i skitmånga dagar'ba....minst 7. Å fett förkyld va vi ju också....hosta rakt ut ba. Lite synd att det inte är en hostblogg mä 5:1 ljud så skulle du fått höra hur det lät.

För er som är övermåttligt intresserad av mitt liv så kan jag även tillägga att vi igår plockade fram och iordningställde våra cyklar inför sommarhalvåret. Vi han även med en provtur genom Edsbyn. Där kunde man se flera människor som såg misstänkt narkotikapåverkade ut....men även en del andra....som såg misstänkt ut.

Odramatiskt värre

Måste ju bara rapportera att det inte alls blev som jag skrev i det förra inlägget ang. att det skulle dröja innan jag åkte skidor vid "Kygelvallen" igen.
Anmälde Liam till skidskola igår och den skulle hållas just vid "Kygelvallen" med start idag tisdag.
Ska Liam till "Kygelvallen" å åka skidor så ska banne mig jag åka också, å så blev det.
Det var visserligen mycket föräldrar och annat löst folk som samlats och det var bortåt 45 barn mellan 6 - 10 år som anmält sig till skidskolan. Medan Liam var upptagen med annat så skulle ju jag kunna åka lite på egen hand men den stora folksamlingen fick mig att vara mycket avvaktande. Bredvid mig på marken låg både skidor o stavar. Tiden gick, men så tänkte jag att va f**n!!! Varför står jag här och velar.....

Jag drog iväg i samma spår som äventyret i det förra inlägget utspelade sig. Ja, sen var det inte mer med det. Tydligen har jag väl utvecklats så pass sen i lördags att mina skidturer inte längre är så dramatiska och storslagna äventyr som i det förra inlägget.
Blev även informerad om att spåren vid "Kygelvallen" är lite väl krävande för motionärer. Dess stigning och många svåra backar är mer avpassade för proffsen som någon uttryckte det. Då var det inte längre någon tvekan om varför just jag hittat till "Kygelvallen".

Jag & Brajan Färry(Ett vinteräventyr)

Att intet är nytt under solen stämmer inte. Världen förändras ständigt och nu har det hänt igen. Det började i lördags då jag var ute på min förmiddagspromenad. Hade inte radion eller mediaspelaren med mig så det var öppet för fri tankeverksamhet i mitt gulliga lilla huvud. Tankarna och funderingarna gnolade och malde. Jag gjorde kostnadsberäkningar och jag tänkte ännu mer. Och så kom det! Jag hade bestämt mig. Jag ska skaffa mig längdskidor(!).

Jag och längdskidor. Det är en större överraskning än om nord och sydpolen skulle byta plats över en natt. Efter avslutad lördagspromenad och dusch så bar det sen iväg till den världsberömda lilla sportbutiken "Knåda sport". Där inhandlades det skidor, bindningar, pjäxor, stavar och för att om möjligt hålla gnistan uppe inför den stundande skidåkningen, även valla.

Sen ville man ju prova utrustningen också men blygsam som jag är så inväntade jag kvällningen med tillhörande mörker, mycket mörker. Jag fixade några timmars barnpassning till Liam, slängde in skidorna i bilen och smög iväg upp mot "Kygelvallen". Vid "Kygelvallen" finns ett antal skidspår av varierande längd och svårighetsgrad. När jag kom dit var det helt folktomt vilket passade mig utmärkt inför premiären. Precis när jag steg ur bilen kom det ytterligare några besökare. Det var en kvinna med sina 2 barn som tänkte ta en kvällstur. Det var nu cirkusen skulle börja. Men det visste ju inte dom, och inte jag heller för den delen.

Man trampar ner skorna i bindningen, justerar in stavarna i händerna, och gissa om jag är förväntansfull. Inte långt ifrån mig står kvinnan med de 2 barnen. Ok, då drar man väl iväg tänkte jag och la mig till med lite stil - BANG!!!(det låter så när 95 kg hobbyverksamhet slår i backen)
-Aj,f**n i he**ete! uff! åh! skit också! Ca. 2 meter bakom står kvinnan med de 2 barnen. Jag vet att dom står där och tittar på mig, och jag hör dom. Jag vänder mig inte om, men jag vet att dom står där, och ser medan jag ligger på marken och tar mig an den näst intill omöjliga uppgiften att resa mig opp igen. När jag väl lyckats ta mig upp så vinglar jag på ostadiga ben och med svansen mellan benen vidare i spåret....undrar om dom tittar efter mig fortfarande.....undrar om barnen frågar sin mamma vad det där var för någonting....jag vet inte, för jag har fortfarande inte vänt mig om ännu.

Jag har åkt skidor förut, både på längden och tvären och jag trodde liksom att det skulle vara som med cykel, att har man en gång lärt sig det så sitter det liksom i ryggraden men ack så fel jag hade. När jag tänker efter så är det mer än 30 år sen jag åkte skidor på längden och 15 - 20 år sen jag åkte på tvären. Nu vet jag att det är som att börja från noll igen och med dagens slimmade utrustning krävs det en hel del övning innan man får till det, vågar jag påstå. Det var annat förr då skidorna var som 2 tum 6 och man vallade med "lappgubbens tvärstutt".
Jag är också övertygad om att det är en betydligt större utmaning att behärska ett par längdskidor än att stå på ett par slalomskidor.

Nåväl! Min resa längs 2,5 km spåret tog sin början med en kraftig stigning vilket var bra då man tvingades klättra och därför även höll sig på benen(tolkningsfråga). En rejäl stigning innebär ofta att det stundar en nedförsbacke och det var precis vad det gjorde. När jag står där uppe på krönet så kommer kvinnan med de 2 barnen. Jag bestämmer mig för att förklara min situation för henne och öppnar upp för ett samtal där jag säger "Ja, här står man. Ha'nte åkt skier på öve 30 år ja'e, sa släppe ja på hänne sa bryter ja föl tå'me både ärmer å ben'ja, hehehe..."
Kvinnan svarar att "du kanske skulle åka före oss du'rå ifall att du åker illa dig så att du inte blir liggande hänne uppå skogen".
På darrande ben svarar jag "Nä, nä, åk ni det går nog säkert bra, men tack.
Åsså drog dom vidare utför backen och försvann nånstans därnere i kröken....

Backen var lång och brant och jag hade 2 alternativ. Antingen ta av mig skidorna och gå ner eller så var det bara att släppa på. Det må vara ogenomtänkt men min frustration gjorde att jag valde det senare alternativet. Någon återvändo fanns nu inte. Nu vet jag hur det känns att störta med ett flygplan. Att man skulle bli varse om den erfarenheten genom att besöka "Kygelvallen" hade man ju knappt kunnat drömma om. Jag han tänka så otroligt mycket på min resa ner mot planare mark, som hur dum jag varit t.ex som inte tänkte på att jag inte borde ha valt det här alternativet för att komma ner. Eller tankar som att kraschar jag nu så kommer det inte bli nån lätt match att pussla ihop mig, om jag mot förmodan skulle överleva. Det mest vansinniga var ju att mitt i all denna fartfyllda ångest så skrattade jag, vet inte åt vad, men jag skrattade.

Jag är en envis jäkel och så småningom kom jag ikapp kvinnan med de 2 barnen varpå vi åkte bredvid varandra och pratade en stund. Sen, tro det eller ej, så drog jag ifrån(mest för att dom inte skulle se mig). Det var mycket stigningar och mycket långa branta nedförsbackar(med samma nära döden upplevelser)men i mål kom jag. Tänker dock ej utsätta mig för den kuperade terrängen och backarna vid "Kygelvallen" än på ett tag. Man får öva sig lite först. Som i morse när jag lämnat Liam på skolan så for jag vidare och drog en runda om 2 x 4 km i ett annat spår, samtidigt som solen steg upp för att bringa ljus till en gnistrande vacker vinterdag.

Men bara kanske....

Den här gången tänkte jag försöka uppdatera sidan utan att nyttja ett dödsfall för att råda bot på bloggtorkan.
Här hemma går livet vidare utan några större förändringar(fri tolkning av vad som skulle kunna vara precis vad som helst). Köttgrytan puttrar på spisen och Liam har klätt ut sig till en fågel. Ja, jag hjälpte honom nyss att häfta fast gummibandet till den egenhändigt tillverkade näbben.
Själv så går, sitter och står jag väl mest och längtar. Det är bara att längta, annars skulle man ju inte ha något att se fram emot. Jag bär t.ex på en längtan att köttgrytan som står på spisen skall bli klar.
Senare, så kanske, men bara kanske och om Liam tillåter, så kanske, men bara kanske, så ska jag svida om och bege mig ut på en joggingrunda....men bara kanske(värt att notera är att även detta är en längtan).

Puss i spejset!

Pappa

På söndag kväll befriades min pappa äntligen från sitt lidande. Efter att ha varit okontaktbar ett dygn slog han kl.17.48 upp ögonen, sökte kontakt med de sina, log, tog ett sista andetag och somnade sen lugnt och stilla in. Det var min fars önskan att lugnt få avsluta jordelivet i sitt hem.
Nu slipper han den smärta som plågat honom till följd av hans sjukdom de senaste 2 åren.
Min pappa var en rolig prick. Visst har livet varit bitvis fyllt av elände men jag gillade min far. Han ville sina barn väl och det är pappa jag har att tacka för den som det ibland kan kännas så gränslösa/sanslösa humor man har. Pappa tyckte om musik och spelade själv dragspel, men även en del andra instrument "till husbehov" som han brukade uttrycka det. Pappa blev 86 år.

Sicket j**la öde

Denna dagen ett liv, sa farbror Melker, å så är det väl hur man än vrider sig...kanske. Vad vet jag..? Inte mycket antar jag men i mitt eget tycke ändå en hel del. Som att jag idag när jag var ute på min promenad mötte ett motstånd som tvingade mig att gå i ett framstupa läge som måste sett allt annat än normalt ut. Vädergudaren(ja, den heter så) behagade nämligen ha kännedom om att jag vistades ute och la sig således till med en vindstyrka på sisådär 400 m/s. Min kroppsställning lär väl ha varit ungefär vågrät då jag för full kraft och med en otrolig viljestyrka vägrade släppa blicken på målsnöret och med blodet rinnande ur ena mungipan släpade mig mot målet hemma på Öjollasbacken. Jaa, å sen gick livet vidare.

Puss & Kram

Julgardiner och andra tragedier

Nu har vi plockat ut julen Liam o jag. Det går ganska fort hemma hos oss, sådär 10 min typ. 3 ljusstakar, lite tomtar och en minijulgran. Rivning av pepparkakshus och vips så är allt som vanligt igen. Lite märkligt är att julen tycks komma till oss varje år trots att jag aldrig sätter upp nå julgardiner....undrar vad som skulle hända(eller inte hända) om jag skulle sätta upp julgardiner.
Kanske skulle hela vår lägenhet drabbas av nån sorts julstämning. Sånt har man ju hört talas om.

Liam är i alla fall frisk igen efter 5 dgr. med hög feber. Visst är jag glad för Liams skull men det är ändå en klen tröst när beskedet att den eminente Per Oscarsson m fru sannolikt har förolyckats då deras bostad brunnit ner till grunden. Nu lär det väl ha varit 2010 det inträffade så det får väl läggas till fjolårets förluster.

Nytt år....

...med nya möjligheter. Ja, så brukar man ju säga i alla fall. Kanske var det så att 2010 var helt uttömt på möjligheter så att 2011 liksom dök upp där i grevens tid. Nu vet jag inte riktigt hur det ligger till med det där, men nånstans så vill jag tro att alla år är hur fulla som helst av möjligheter, dock inte samma möjligheter. Man kan t.ex inte bli utsedd till årets prinsessa 1986 om året är 2004....eller? Kanske kan man det i år eftersom 2011 är ett år fyllt av "nya" möjligheter. Möjligheten att bli utsedd till årets "Bubblare som bara babblar" är däremot en möjlighet som möjligtvis kan anses som ganska möjlig.

Observera att bilden inte har något med texten att göra.