Det förra inlägget var ju så dåligt så jag känner att jag för att rättfärdiga detta tvingas skriva ännu ett som är minst lika dåligt.
Ja, här sitter jag och är orolig. Orolig för att någonstans därute finns Liam med en kompis där dom leker helt utan faderns vakande öga. Man måste ju våga släppa taget lite men det är inte helt lätt. Det skulle kännas betydligt bättre om inte den där "Öjebäcken" som rinner runt parken fanns där. Nä, jag måste nog ändå gå ut och titta om jag ser de små någonstans.
För det vaksamma ögat är det inte alltför svårt att med hjälp av inlägget se att jag inte är helt i balans just nu. Lägg märke till de förhållandevis många men i sig korta meningarna som inlägget består av. Detta tyder på koncentrationssvårigheter och ett omfattande oflyt i tankeverksamheten. Måste ut - NU!!
En stilla undran: Ibland funderar jag på hur mycket skit andra är förmögna att producera...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar