Det alltför ofta bajsande rovdjuret Lennart står ute på balkongen och ger ifrån sig ett ljud som om man inte visste det knappast skulle tro att det kom från en katt. Med detta avgrundsliknande brölande vill kattskrället att jag ska resa mig för att släppa in honom på insidan bara för att han ska kunna stå på andra sidan dörren med sin tandagnisslan. Det värsta är ju att man inte står ut med att höra på det larmande bläääääuuuandet så att man helt enkelt ger med sig och låter honom komma in.....och en stund senare låter honom gå ut......och en stund senare låter....osv....osv..... - så ser livet ut för mig......fast ibland så ger jag rovdjuret mat och då visar det sin tacksamhet genom att låta sin vidriga avföring sprida en sagolik doft över vårt hem.Trots allt detta så är våran Lennart älskad precis som han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar