Stackars mig....eller hur ?

Egentligen så borde jag känna mig ganska nöjd och belåten just nu eftersom jag har skurat och rengjort, vår i mitt tycke enormt stora bostad. Vi har en 3-rummare med kök men jag tycker det är näst intill oöverskådliga ytor....en känsla som nästan alltid infinner sig då det är dags för städ.
Jag vet inte vad som har hänt, men förut så har jag inte haft något emot att städa och jag har nästan varit lite smått pedant, men numer så tycker jag nästan att jag får blicka bort emot horisonten för att se slutet på hallen när jag står där med skurhinken i vardagsrummet....och synen är det inget fel på. - Ahh!! - Jag kanske bara har en dålig dag......dom gånger jag ska städa.....eller så tycker jag helt enkelt inte om att städa längre.
Hur som helst så har jag med mitt krossade båtben skurat mig igenom denna inomhusarena och detta har fått till följd att jag just nu genomlider en djävulsk smärta.

Om Du nu tycker att inlägget har en "Tycka synd om mig-touch" så finns det ingen som blir gladare för det än stackars jag.
Med risk för att avslöja något så vill jag inte skriva det här, men baktanken med inlägget är den att någon till mig närstående ska tycka så synd om mig att den uppsöker mig för att erbjuda sina tjänster vad gäller hemmets sysslor (även obekanta kan höra av sig för vägbeskrivning).

Gruvar mig redan nu för morgondagen - då är dags för tvättstugan.