VardagsDramatik

Ja då börjar den där gardinhistorien att krypa på mig så smått igen.Har vart depåad en vecka nu men det verkar inte som om det ville hålla i sig längre.Kajsa skulle dyka upp nu på morgon innan hon åkte till jobbet och hjälpa mig att ta itu med det som återstår men hon har inte dykt upp än så därför räknar jag med att så sakteliga återvända in i psykosen igen.Egentligen så är jag väl inte så känslig för yttre påverkan men mitt ständiga sökande efter det ultimata eländet gör att jag noga känner efter om det finns åtminstone något som kan tynga ner oket man har över sina axlar.Den senaste veckan har jag bla. behandlat småsaker som ohängda gardiner, ogjorda läxor, lite snöväder och fått dem att framstå som om de vore en börda av den grövre kalibern men det är ju huvudsaken att man trivs, eller hur? Om en kvart ska jag cykla upp till Kajsas arbetsplats, och när jag möter henne lägger jag mig an med en sorgsen rådjursblick - lutar lite lätt på huvudet - harklar mig och framför sen med en gråtmild röst min djupa besvikelse över att i morse gått och väntat på hennes ankomst men som uteblev. I det här läget får man sen dra nytta av sin skådespelartalang för att få motparten att känna en hjärteskärande skuld för det svek som hon har utsatt mig för. Kanske kan man med denna dramatiska lilla scen till sist få gardinerna upphängda vilket vore en stor seger här på livets teater.