Oftast så gör jag inte så mycket väsen av mig. Jag är en person som föredrar att mest lyssna och ta intryck av vad som händer och sker runtomkring mig och om det passar tillfället så kommer jag ibland med någon spontan kommentar.
Men ibland, som idag tex. så tappade jag besinningen och kunde inte låta bli att kasta ur mig några okvädingsord som var riktade till någon som inte ens förtjänar att brusa upp inför. Men ibland så blir även jag på något sätt så hopplöst förbannad att jag inte kan hålla käften.
Jag borde ha hållit tyst men situationen gjorde att jag för en stund tappade mitt lugn, flög upp från stolen, och spydde ur mig galla till någon som inte ens har förstånd att förstå innebörden av min reaktion.
Att jag väljer att skriva av mig det här beror inte på att jag ångrar vad jag sa. Det är snarare ett sätt att uttrycka en besvikelse över mig själv för att som jag själv känner det inte lyckades hantera situationen och behålla mitt lugn utan tvingas erkänna för mig själv att jag tappade kontrollen.
Ett annat sätt att se på saken är att jag faktiskt inte behövde befinna mig där detta inträffade men det är lite sent påtänkt vid det här laget. Jag köper inte uttrycket att man inte ska bry sig.
Det finns människor i min närhet som jag faktiskt bryr mig om, både nu och på sikt. Och jag vet själv att det var med dessa människor i åtanke som jag idag reagerade så starkt.
Hopplöshet är en känsla framkallad av oss själva och vår omgivning.
Hopplöshet är en känsla relaterad till det tvivel den föds ur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar