Stackars Mig

Så har då allt återgått till det normala och den lilla uppståndelsen som har vart runt omkring oss i helgen har lagt sig. Äldsta sonen var på besök och sa hejdå innan hans lilla familj vände åter hem till Mora, och Helene har även hon övergett oss för att återvända hem till sitt.
Det där lät väl nästan som om att det var väldigt synd om mig just nu, och det är väl om sanningen ska fram lite så jag känner i skrivande stund. Måste erkänna att jag fortfarande går omkring och är lite bitter för väggmålningarna. Jag är liksom inte tjurig på grabben, utan på den åverkan som gjorts. Det känns nästan som om någon har skändat vårt hem även om det inte var någon utomstående som utförde det, men jag antar väl att det är jag som bara är känslig och överreagerar. Jag får väl söka någon form av terapeutisk hjälp efter helgdagarna om det skulle visa sig att depressionen inte är av övergående natur.
Vi fick i alla fall följa med Helene på en liten åktur i hennes Renault 5 innan hon åkte härifrån, och det var ju en smärre upplevelse för den annars alltid cykelburna lilla familjen som uppskattar en färd med automobil ungefär lika mycket som ett barn gillar att gå på tivoli.

"Liksom att glädjen inte alltid är beständig slutar även karusellerna ibland att snurra"